För mig är detta en märklig upplevelse. Jag förstår inte vad det är vi läser. Mitt uttal är mestadels helt ok - turkiskan är föredömligt lätt för oss svenskar i det avseendet - men jag förstår inte. I ettan var det lättare. Korta meningar, mycket bilder. Nu är det kapitelböcker, noveller, sagor.
Jag frågar N om han förstår. Det gör han. Sedan hans turkiska formligen exploderade för ett år sedan har han sällan haft svårt att fatta sammanhang i berättelser. Då och då slår vi upp ord; han bestämmer när det behövs. Ibland vill han köra på eftersom han tänker att det ger sig, ibland vill han verkligen ha det där ordet klart för sig. Då tar han vår lilla Redhouse Sözlüğü och slår upp den engelska motsvarigheten, som jag i min tur får översätta.
Det är frustrerande. För mig blir det något jag vill ha överstökat, tills det är dags för Bröderna Lejonhjärta eller Elvis Karlsson. För honom är det högläsning helt enkelt. Jag gör mitt bästa för att få till tonfall och tempo på ett sätt som jag tänker att det skall vara. Och han klagar sällan. Ibland säger han ifrån. "Pappa, så där säger man inte. Det står pen-ce-RE-ler-in-e, inte pencereline."
Min turkiska är inte alldeles tokig. I samtal, om det finns tid och tålamod, förstår jag det mesta. Om den jag talar med är angelägen att jag skall förstå, vill säga. Och inte talar för snabbt. Eller har en speciell dialekt. Det vill säga om omständigheterna är särdeles gynnsamma.
På samma sätt kan jag uttrycka de enkla sakerna. Be om saker och oftast få det jag frågat efter. Säga hur jag mår, vad jag gjorde i helgen och vad jag skall göra helgen som kommer. Jag kan berätta om hur vi firar jul i Sverige. Vad vi äter. Hur det rent konkret kan gå till i en vanlig svensk skola i ett givet sammanhang. Jag kan fråga på samma sätt, och vi kan konversera om vädret fem minuter på skolgården, eller om fotboll en halvtimme i en taxi.
Någon gång pratar vi om svåra och allvarliga saker, men det är minerad mark. Förstår vi varandra? Hur vet man? Har jag sagt något olämpligt? Säger han det jag tror han säger? Jag spelar safe. Nickar och rynkar pannan lite lagom försiktigt och intetsägande. Skjuter in ett "çok zor" - mycket svårt - eller "çok iyi" - mycket bra - för att visa att jag minsann hänger med.
Eller hur.
Ibland är jag mycket trött.
Och jag är både glad och stolt över att jag kommit så långt, men det är en bra bit kvar till att kunna läsa en text i en kapitelbok för sjuåringar och få en läsupplevelse. Kommer jag komma dit?
---
Det finns många sidor av detta. Det enkla är ju när det bara handlar om mig. Det svåra är när jag behöver förstå, eller förklara, för någon annans räkning. När jag är på skolan i egenskap av förälder till exempel, och det handlar om mitt barn. Eller när jag sitter i ett möte och ingen hinner tolka, och jag anar att vi är på väg åt fel håll, men inte hinner fånga tillfället för att det är så mycket osäkerhet i hela situationen. Då är det tyngre.
Och ändå är ju min situation extremt priviligierad. Jag har jobb. Jag har kollegor som gör sitt bästa för att det skall fungera trots att han inget begriper, och allt som oftast finns någon med tillräckliga engelskkunskaper inom räckhåll. Och våra killar klarar skolan; över stock och sten, i medgång och motgång. Och jag har turkiska vänner som har änglars tålamod och som ibland verkar nöjda, trots att mina bidrag till den gemensamma dialogen är minst sagt torftiga. Och jag spelar fotboll varje söndagmorgon och kommunicerar med smalben och snedsparkar.
Och jag vet att så småningom kommer jag hem till mitt hemland där allt är oändligt enkelt. Men stundtals lite tråkigt i jämförelse kanske.
Sämre kan man ha det.
---
Eftersom jag i min yrkesroll i Sverige har mött åtskilliga föräldrar i samma situation är detta en i sanning nyttig erfarenhet. Den hade jag gärna skaffat mig tidigare. Ska skriva lite mer så småningom om hur jag upplever det att vara förälder när barnen får undervisning på ett språk man inte behärskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar