Idag skriver Per Gudmundsson i SvD om läx-rut. “Avdragets motståndare beskriver inte sällan företeelsen som om det
gällde guvernanter i adelsfamiljer”, skriver Gudmundsson. Han
har gjort sig besväret att ta reda på hur en aktör i branschen beskriver
verksamheten; vad som egentligen efterfrågas av familjerna och vilken kompetens
företagets läx-coacher besitter.
Förfärande nog - men föga förvånande - handlar en
stor del av uppdragen om att stötta elever i behov av särskilt stöd. Vissa bär
med sig en inlärningsrelaterad diagnos; andra har halkat efter, tappat
självförtroende och behöver hjälp att komma upp på banan igen.
"Det är det här reformen handlar
om. Barn som behöver stöd, och föräldrar som ges möjlighet att ge det
stödet", avslutar Gudmundsson.
Att våra skolor inte förmår att ge våra elever det
stöd de behöver är naturligtvis det stora sveket, och däri ligger vår stora
utmaning. Eller skall vi kanske vänja oss vid att möta skolledare som säger “Ja,
till ditt barn har vi ju knutit diagnosen ADHD, och då får du nog räkna med att
köpa extra stöd på fritiden. Det är inget vi i skolan ser som vår uppgift.”
Vad ett sådant synsätt i förlängningen innebär för
den allmänna skolans trovärdighet som en utbildningsinstitution att ta på
allvar kan man fråga sig. Att tro att vi löser det problemet genom att införa
ett avdrag är lika naivt som att tro att vi löser det genom att förbjuda
läx-rut.
Om man sedan i vissa politiska läger inte ser dessa
skattereglers konsekvenser för likvärdigheten och skolans kompensatoriska
uppdrag som ex v Jonas Vlachos pekar på, är det
beklagligt.
Men ser man dessa konsekvenser och finner dem
oproblematiska förtjänar man en debatt som befinner sig på nivån
"guvernanter till de adliga".
Äh, Jonas, det vet ju du att jag också gärna skulle se en skola som verkligen kunde ge barnen allt stöd som behövs (och som de har rätt till). Men så är det ju inte. Och så kommer det uppenbarligen inte heller att bli. Vad gör man då? Jag vet då att jag skulle försöka ge mina barn det stödet med egna medel.
SvaraRaderaMen Per, inte förs läx-hjälp fram som halmstrået som skall klara våra barn när den allmänna skolan inte räcker till?
SvaraRaderaDet vore kanske rakryggat - och ett spektakulärt politiskt harakiri - om man som du angav att läxrut behövs eftersom skolan "uppenbarligen" inte kommer att kunna ge eleverna det stöd de behöver och har rätt till.
Jag kan inte ha synpunkter på att privatpersoner lägger sina surt förvärvade på att ge sina barn all hjälp de kan få. Vi betalar själva en student för att hjälpa vår 14-åring med skolarbetet. Vi kan, och vi måste, eftersom vi valt att sätta honom i en turkisk skola som inte kan stötta tillräckligt för att han skall klara alla ämnen. Jag kommer att skriva mer om det vid tillfälle.
Men jag kan inte acceptera att den allmänna skolan kommer undan med en, låt säga, åttioprocentig måluppfyllelse, och de övriga tjugo skall fixas av föräldrarna - med eller utan avdragsgilla guvernanter.
Jag tror att det blir bättre om du, och andra inflytelserika opinionsbildare med större emfas driver våra beslutsfattare mot "en skola som verkligen kunde ge barnen allt stöd som behövs (och som de har rätt till)".