Twitter, typ

Jag vet inte. Twitter är kanske inte den form av kommunikation som mest lämpar sig för nyanser eller kritiskt tänkande. Eller så är det så att de jag följer, och dem som i sin tur retweetas - ljuvfeliga svenska - av dessa är lite... nischade. I vart fall när det gäller den typ av omvärldsbevakning som sysslar med skola. 

Eller så har man bara bashingbjörklundbydefault-appen konstant påslagen och inställd på maximal skygglappsnivå. Ni vet den nivån där inte bara det som härrör från utbildningsministern strimlas okontemplerat, utan även allt som kommer från allianspolitiker överhuvudtaget. Eller som man tror kommer därifrån. Eller, som man i vart fall fått sig tilltweetat.

Som sagt, jag vet inte.

I lördags rapporterar DN att den ideella läxverksamheten inom Mattecentrum nekas bidrag av Stockholms Stad med motiveringen att konkurrensen med privata läxföretag sätts ur spel. Mitt twitterkonto exploderar. Med rätta. Maken till korkad politik är svår att tänka sig.

På söndagen dementerar Lotta Edholm, ansvarig skolpolitiker i Stockholm. 

"Att Mattecentrum på något sätt skulle konkurrera med något slags oschysta villkor är fullständigt absurd argumentation som jag tror helt saknar lagutrymme. Det finns inget avslag, säger Lotta Edholm." 

Låter ju bra, tänker jag i all min naivitet, och twittrar länken för att om möjligt sänka blodtrycket hos några av den imponerande (47, de flesta förmodligen fiktiva) skala följare jag har på twitter. Ingen retweet dock. Kanske formulerade jag mig för tråkigt (knappt alls faktiskt, jag länkade mest), kanske var alla nere i tvättstugan och missade min tweet. 

Eller, kanske visste alla något jag inte visste. Att Edholm bara ljög och hittade på, och därför inte förtjänade någon uppmärksamhet för sin så kallade dementi. Det upprörda twittrandet gällande det numera dementerade avslaget fortsatte dock, som om inget hänt. 

Igår, måndag meddelar Mattecentum själva att det ljusnat kring ansökan. Inget är klart, och det kan vara en miss i kommunikationen som lett till den uppkomna situationen. Den länk som skall visa att man visst har fått - ett negativt? - besked leder numera ingenstans. Och vad det beror på har jag ingen uppfattning om, jag bara konstaterar att det är fullkomligt omöjligt att veta hur mycket substans denna nyhet hade från början. 

Hur som helst; detta att det kanske inte var en genuin nyhet - i betydelsen sann, något som hänt, ett fattat beslut - har ännu inte nått mig twittervägen. Det verkar bara vara jag som tycker det är intressant twittra om att verkligheten möjligen, i det här fallet,  är lite bättre än vi trodde.

Just nu känns det hela lite landbandypappa, måste jag säga. 

Men, som sagt, jag vet inte.

---
Johannes Åman skriver klokt ur en annan vinkel.