Vad kan vi göra?

Så fruktansvärt. 

Utöver den sorg och vanmakt vi känner går många av oss dessa dagar och funderar över om, eller när, Sverige drabbas av sin första skolskjutning. Varför skulle detta inte drabba en svensk skola? Vad vet vi egentligen? Finns det något sätt att skydda våra barn och unga mot ett besinnigslöst och till synes slumpartat våld, liknande det som i Connecticut berövade 26 människor livet?

För fem år sedan var det förmodligen mycket nära. I Stockholm.

Hösten 2009 deltog jag i en konferens genomförd av Skolverket på temat "Grövre våld i Skolan" Det var en serie som hölls på en mängd platser runtom i Sverige, och det som aktualiserade insatsen var de skjutningar som ägde rum i Finland 2007 och 2008. Forskare, jurister och skolfolk delade erfarenheter och kunskap. Riskbeteenden, statistik, handlingsplaner, förebyggande åtgärder och krisberedskap diskuterades. 

Det som gjorde starkast intryck på mig var Rolf Ödéns berättelse. Han var rektor på Enskede Gårds Gymnasium hösten 2007, där två elever greps efter att det uppenbarats att de umgåtts med planer på att genomföra ett våldsdåd på skolan. Hans slutsats var att det som förhindrade dessa planer att genomföras var att det fanns en god och öppen kommunikation på skolan, och att han som rektor hade god insyn i elevvårdsarbetet. 

"Efter våldsdådet i finska Jokela blev hoten konkreta. Inför elever på skolan och inom hörhåll från vaktmästaren sade pojkarna att de tänkte döda rektorn och vaktmästaren. Flera av eleverna i klassen tyckte att hoten började bli obehagliga."

En elev berättade om sin oro över hur killarna pratade för skolans kurator, som i sin tur kontaktade Rolf Ödén. Han beslöt sig omedelbart för att kontakta polisen, som tog uppgifterna på allvar.

I det här fallet rörde det sig om pojkar som tidigare varit inblandade i våldsamma händelser, och den ena hade tidigare under en längre tid varit utsatt för mobbning. De hade surfat mycket på sidor om de finska skolattentaten och Columbine t ex, och de hade begärt att få ut ritningar över sin skola.

Du kan läsa om Rolf Ödéns erfarenheter här. 

Vi kommer aldrig att kunna gardera oss till hundra procent mot våldsamma personer som gärningsmännen i Newtown, Jokela eller Utöya. Men, vi kan investera i våra barn och ungdomars trygghet. Vi kan se till att det finns kompetenta vuxna som kan upptäcka unga som mår dåligt. Vi kan se till att det finns ett klimat där unga kan, och vågar, berätta om sin oro för kamrater som är farliga för sig själva, eller för oss runtomkring. Vi kan investera i elevvård och övrig skolpersonal.

---

Alla barn som berövades livet. Föräldrar, syskon, vänner. Övriga runtomkring.

Våra kollegor i Newtown som offrade livet för att skydda sina elever.