Vem vill ha skolpengen II

Så vi skrev ett litet brev till fem skolor som vi tänkte kunde vara intressanta för vår son. Några ligger bra till, några hade vi hört gott om. Vi berättade helt enkelt lite om hans erfaranheter av att ha gått de två första åren i turkisk skola, vad han gillar och trivs med, vad som brukar fungera bra för honom och sådär. Något lite mer konkret, något lite fluffigare. Och, kunde det rent av finnas elever med turkiska som modersmål på skolan?

Dagen efter fick vi ett långt och välskrivet svar från en av rektorerna. Hon besvarade våra frågor, fördjupade hemsidans beskrivning av arbetssättet och i hennes tilltal var det tydligt att hon såg vår son framför sig, som en framtida elev, någon de skulle byga en relation med. "Hör av er, om det här låter som något för er kille!"

Ytterligare några dagar senare svarade nästa skola. Hit har vi trådar sedan förr, så tilltalet var personligt  delvis av den anledningen. Och det var ett bra svar. Klargörande. Välkomnande.

Efter tio dagar skickar jag en påminnelse till de skolor som inte svarat. Nu hör också de av sig. På lite olika sätt ger de liknande budskap. För info blir vi hänvisade till hemsidan. Om vi är intresserade hänvisas vi till kommunnens e-tjänst för skolanmälan. Någon tillfogar också att klasserna kommer att bli väldigt stora nästa år. Ock, ock, ock, som Krösa-Maja skulle sagt.

För mig berättar de här olika sätten att bemöta en kommande elev flera saker. Jag får en glimt av skolans självbild. "Det här är vi. Det här vill vi vara." För mig är den kopplad till förväntningar man kommunicerar inåt och utåt. Och det i sin tur brukar ha betydelse för resultat och trivsel.

Jag får en bild av hur skolan ser på sin framtida elev. En liten kille med möjligheter att lära, att bidra - någon att arbeta tillsammans med. Eller, någon som kommer att göra klassrummet trängre kanske. Som kommer att behöva administreras. Skaffas skolbänk till.

Jag får ett intryck av hur man ser på oss som föräldrar. Vi blir potentiella partners kring barnets växande och lärande. Eller några som tar tid. Som vill ha särskild information. "Som om vi inte har nog att göra på skolan".

Jag får en uppfattning om hur man ser på uppdraget. Något spännande, byggande, proffsigt, utvecklande, roligt, gemenskaphetsskapande, eller något - jag vet inte. Något jobbigt. "Fråga någon annan. Läs själv. Vem tror du att du är?"

Jag har verkligen ingen aning om vilken av de här skolorna som skulle vara den bästa för N. Det är så komplext, så mycket spelar in. Men jag vet var det känns som att man bryr sig.

Vi får väl se vad det blir.

Vem vill ha skolpengen?

Eftersom vi skall hem till sommaren behöver vi hitta en bra skola till N som skall börja trean. Det är inte lätt. Just nu sitter jag och surfar på främst kommunala grundskolor och det är inte alldeles enkelt att begripa hur de tänker. Dels är det svårt att faktiskt hitta informationen, det är flikar och konstiga rubriker till förbannelse. Dels förstår jag inte riktigt vad det är för skolor jag tittar på.

Vi söker en skola där barnen har det bra och lär sig mycket – jäpp, så speciella är vi - så det är ledtrådar om det arbetet som intresserar mig. Ju mer konkret man kan beskriva sitt arbete med att skapa en bra skola, desto bättre.

Men tji.

Eller, viss konkretion finns – ibland – inom det viktiga fältet elevvård, anti-mobbning, planer mot kränkande behandling etc. Det är ju inte svårt att begripa att det beror den tvingande lagstiftning som finns och att Skolinspektionen är snabb på att påtala brister här. Och det är väl gott och väl, men…

Jag önskar så att man kunde lyfta kunskap och lärande mer. Hur gör ni? Var lägger ni krutet? Vilka verktyg och metoder jobbar ni med? Varför har ni valt dem? Vad har ni för resultat? Hur tolkar ni dem?

Det jag läser är fluffiga formuleringar om lust att lära, nyfikenhet, där alla kan utvecklas, etc. Och jag är den första att skriva under på att detta är viktigt, men det är ju å andra sidan lögn i helvete att hitta någon som inte skulle hävda det. Och det är följaktligen därför som det inte fungerar som information.

Ibland finns ansatser till konsumentupplysning. Man beskriver ambitioner med profiler och olika varianter till exempel. Men jag tycker att man borde göra mer.

Om ni valt att priotritera små klasser framför särskilda stödgrupper så skriv det. Om ni arbetar målinriktat och framåtsyftande och därför lägger alla utvecklingssamtal den första veckan på terminen – förklara det. Använder ni LUS-scheman? Nivågrupper i matte? Berätta! Vilka resultat ligger till grund för påståendet att ni är en trygg skola som sätter lärandet i centrum?

På en skola läser jag att lärarna upplever att det är lugnare i korridorerna nu. Vad beror det på? Lugnare än när då? Och vad upplever eleverna? Någon annanstans är en rektor nöjd över att meritvärdet äntligen är positivt i förhållande till SALSA-värdet, men analysen är extremt allmänt hållen, och ger egentligen ingen förklaring till hur det kan komma sig. Hade man tur?

Det är ingen märklig information jag efterfrågar. Vet man vad man vill och har ordning och reda i arbetet är det lätt att berätta om.

Nu är jag kanske föräldern från helvetet. Så är det nog. Men ändå. Det är inte svårt att tänka att detta relativa ointresse för att lyfta fram kärnvärden i verksamheten har ett samband med vikande elevantal. Och kanske också med mediokra resultat. Prove me wrong!

Turkiska som andra språk

Nu när han går i tvåan har han fem sidors högläsning varje dag, utöver de andra läxorna. Han skall läsa, vi skall lyssna och sätta en kråka i skrivhäftet. Vi har gjort en egen tolkning av detta; han läser varannan sida, och den av oss som läser med honom tar varannan. På så sätt hinner vi också läsa den svenska högläsningsboken innan det är dags att släcka lampan.

För mig är detta en märklig upplevelse. Jag förstår inte vad det är vi läser. Mitt uttal är mestadels helt ok - turkiskan är föredömligt lätt för oss svenskar i det avseendet - men jag förstår inte. I ettan var det lättare. Korta meningar, mycket bilder. Nu är det kapitelböcker, noveller, sagor.

Jag frågar N om han förstår. Det gör han. Sedan hans turkiska formligen exploderade för ett år sedan har han sällan haft svårt att fatta sammanhang i berättelser. Då och då slår vi upp ord; han bestämmer när det behövs. Ibland vill han köra på eftersom han tänker att det ger sig, ibland vill han verkligen ha det där ordet klart för sig. Då tar han vår lilla Redhouse Sözlüğü och slår upp den engelska motsvarigheten, som jag i min tur får översätta.

Det är frustrerande. För mig blir det något jag vill ha överstökat, tills det är dags för Bröderna Lejonhjärta eller Elvis Karlsson. För honom är det högläsning helt enkelt. Jag gör mitt bästa för att få till tonfall och tempo på ett sätt som jag tänker att det skall vara. Och han klagar sällan. Ibland säger han ifrån. "Pappa, så där säger man inte. Det står pen-ce-RE-ler-in-e, inte pencereline."

Min turkiska är inte alldeles tokig. I samtal, om det finns tid och tålamod, förstår jag det mesta. Om den jag talar med är angelägen att jag skall förstå, vill säga. Och inte talar för snabbt. Eller har en speciell dialekt. Det vill säga om omständigheterna är särdeles gynnsamma. 

På samma sätt kan jag uttrycka de enkla sakerna. Be om saker och oftast få det jag frågat efter. Säga hur jag mår, vad jag gjorde i helgen och vad jag skall göra helgen som kommer. Jag kan berätta om hur vi firar jul i Sverige. Vad vi äter. Hur det rent konkret kan gå till i en vanlig svensk skola i ett givet sammanhang. Jag kan fråga på samma sätt, och vi kan konversera om vädret fem minuter på skolgården, eller om fotboll en halvtimme i en taxi. 

Någon gång pratar vi om svåra och allvarliga saker, men det är minerad mark. Förstår vi varandra? Hur vet man? Har jag sagt något olämpligt? Säger han det jag tror han säger? Jag spelar safe. Nickar och rynkar pannan lite lagom försiktigt och intetsägande. Skjuter in ett "çok zor" - mycket svårt - eller "çok iyi" - mycket bra - för att visa att jag minsann hänger med. 

Eller hur.

Ibland är jag mycket trött.

Och jag är både glad och stolt över att jag kommit så långt, men det är en bra bit kvar till att kunna läsa en text i en kapitelbok för sjuåringar och få en läsupplevelse. Kommer jag komma dit?

---

Det finns många sidor av detta. Det enkla är ju när det bara handlar om mig. Det svåra är när jag behöver förstå, eller förklara, för någon annans räkning. När jag är på skolan i egenskap av förälder till exempel, och det handlar om mitt barn. Eller när jag sitter i ett möte och ingen hinner tolka, och jag anar att vi är på väg åt fel håll, men inte hinner fånga tillfället för att det är så mycket osäkerhet i hela situationen. Då är det tyngre.

Och ändå är ju min situation extremt priviligierad. Jag har jobb. Jag har kollegor som gör sitt bästa för att det skall fungera trots att han inget begriper, och allt som oftast finns någon med tillräckliga engelskkunskaper inom räckhåll. Och våra killar klarar skolan; över stock och sten, i medgång och motgång. Och jag har turkiska vänner som har änglars tålamod och som ibland verkar nöjda, trots att mina bidrag till den gemensamma dialogen är minst sagt torftiga. Och jag spelar fotboll varje söndagmorgon och kommunicerar med smalben och snedsparkar. 

Och jag vet att så småningom kommer jag hem till mitt hemland där allt är oändligt enkelt. Men stundtals lite tråkigt i jämförelse kanske. 

Sämre kan man ha det.

---

Eftersom jag i min yrkesroll i Sverige har mött åtskilliga föräldrar i samma situation är detta en i sanning nyttig erfarenhet. Den hade jag gärna skaffat mig tidigare. Ska skriva lite mer så småningom om hur jag upplever det att vara förälder när barnen får undervisning på ett språk man inte behärskar.

Snölov

Förra vintern snöade det rikligt och snön låg kvar länge. Värsta vintern i mannaminne, påstod man, och det lät högst rimligt. Vi kryssade fram i drivor och slask, vi frös och förundrades över hur mycket som faktiskt funkade trots obefintlig beredskap. Och vi hoppades på snölov.

Snölov - kollegor och skolkamrater utlovade var och varannan dag den mytiska ledigheten. "I morgon", sa man, "då blir det lov. Inte en chans att skolorna håller öppet." Men tji fick vi. Skolbussar släpade sig fram. Vaktmästare eldade på i illa isolerade klassrum, och undervisningen fortgick.

Enligt W, som har örat mot marken och vet hur snacket går, berodde det hela på att ansvarig tjänsteman är från Erzurum. Den förra var en mjukis från Izmir som påbjöd lov så fort det snöade det minsta. Men är man från Erzurum, då är man van vid meterdjup snö och tjugo minus. "Stänga skolorna? Not on my shift",  tänker man, och proklamerar fortsatt öppethållande. (Om detta är exakt överensstämmande med verkligheten vet jag inte, men det tillräckligt bra för att vidarebefordra i alla fall.)

Igår började det snöa på morgonen. Inte mycket, men snön föll. Vid lunch hade det lagt sig i ett vackert tunt täcke över skolgården, och lärare och elever kastade snöboll på varandra. Runt två tilltog både vind och nederbörd och vi fick meddelandet att minibussarna skulle avgå vid halv fyra, en halvtimma tidigare än vanligt. Det varslades om trafikkaos och det gäller att förekomma rusningen var tanken.

Alla i Istanbul tänkte exakt likadant.

När vi kommer ner mot motorvägen ser Ö att det har tjocknat ihop ordentligt. Med ett par mil att köra, med oss som skall till den europeiska sidan, bestämmer han sig för att göra helt om och satsa på byvägarna norr om motorvägen. Det är ett beprövat knep i fredagsrusningen, men just den här eftermiddagen känner jag mig inte helt hundra på att det är rätt beslut.

Vägarna är krokigare, brantare och trängre, men inledningsvis går det kanon. Ö har allvädersdäck som biter hyggligt i backarna även där slasket ligger tjockt. Vi börjar passera bilar som hamnat i diket. Folk som i lågskor försöker putta på fordon som bara spinner. Efter ett tag hamnar vi i den första stockningen. Vi står still.

Ö chansar och slänger in vår Citroën i mötande körfält och bränner på så gott det går. Det funkar hyggligt. Det är inga höga hastigheter och får vi möte släpps vi antingen in i kön eller så går han över i vänster vägren. Mitt förtroende för Ö är orubbligt.

Så länge man kan ta sig fram i motsatt körfält finns ingen anledning att misströsta.

Efter ett tag är dock denna taktik körd. Det finns inte längre några luckor, varken i vår färdriktning eller den mötande. Vi fastnar. Vi står still. Skymningen övergår i mörker.

Vi är fem lärare och lika många elever. Plus Ö, vägens riddare, och stolt ägare till vår "servis" som dessa minibussar till skolskjuts kallas.

Vi står verkligen still. Inget händer. Folk halkar runt ute i snön. Man ser inte så mycket. Ungarna har tråkigt och ömsom härjar de, ömsom skärper de till sig. De är heroiska får man säga. Då och då vevar Ö ner rutan och förhör sig om läget. "Det lossnar snart", säger någon. "Det är helkört, hela vägen till bron", säger någon annan. De med smartphones omvärldsbevakar så gott de kan, men uppgifterna är motstridiga.

Ö går ut och kommer tillbaka med chips, choklad och vatten. Kidsen lever upp. Jag går ut med min son som får lätta på trycket i en snödriva.Vi rullar kanske trettio meter. Jag försöker sova.  De kvinnliga lärarna och ett par elever får låna toaletten i en liten butik. Så där håller det på.

Vid halvsju har vi kanske fem kilometer kvar ner till där vi skall ansluta till motorvägen igen, vid sista påfarten före bron över till Europa. Tre timmar så här långt. Omöjligt att säga hur lång tid vi har kvar. Inga röjningsfordon, inga bärgningsbilar. Däremot  lågskor och sommardäck mest överallt.

Ö försöker ta en fiffig omväg. Han ger allt han har uppför en brant backe, men det är tokkört. Inget grepp. Försiktigt backar vi ner igen, makar åt oss plats i kön och är tillbaka i utgångsläget.

D pratar med sin brorsa som säger att bron är stängd. För blåsigt. Dock inga officiella bekräftelser ännu, men det betyder inte så mycket en sån här dag. Stämningen sjunker. Skall vi behöva övernatta i bussen? Vi vuxna påverkas mer av motigheterna. Ungarna härjar på lite lågintensivt och visar ett beundransvärt tålamod.

Plötsligt kommer meddelandet. Nu har det mytomspunna officiellt proklamerats. Kar tatil! I morgon är det snölov! Jubel. I mitt stilla sinne undrar jag om jag skall tillbringa denna hastigt påkomna ledighet i en utkyld minibuss, istället för hemma med familjen. Men jag säger inget. Jag jublar oxå.

Till sist har vi bara någon kilometer kvar till motorvägen. Ö vet en genväg. Rätt ut i mörkret, till höger. En smal och brant djäkla backe, som jag minns vi tog en gång i september. Då var det dagsljus och sensommar. Det är det inte nu. Kollegorna försöker övertala honom att låta bli. De minns utbrytningsförsöket för nån timma sedan. Jag har resignerat. Allt är bättre än detta dödläge tänker jag.

Nu går det undan. Ner mellan husen, knappt ledljus. Eländiga ruckel. Straydogs och soptunnor. Men vägen är fri. I triumf tar vi oss upp på vägen några hundra meter längre fram - och nu rullar det! Det går inte fort, men det står inte still. Väl på motorvägen axar Ö upp och trafiken flyter nu bättre en genomsnittlig eftermiddag. Helt otroligt. Bron är öppen.

Till sist den vanliga rundan för att släppa av ungar och lärare. Klockan är halv nio när jag och N kommer hem till Yeniköy. Fem timmar; fyra mer än vanligt. Men - och det är det viktiga - vi har snölov.

Twitter, typ

Jag vet inte. Twitter är kanske inte den form av kommunikation som mest lämpar sig för nyanser eller kritiskt tänkande. Eller så är det så att de jag följer, och dem som i sin tur retweetas - ljuvfeliga svenska - av dessa är lite... nischade. I vart fall när det gäller den typ av omvärldsbevakning som sysslar med skola. 

Eller så har man bara bashingbjörklundbydefault-appen konstant påslagen och inställd på maximal skygglappsnivå. Ni vet den nivån där inte bara det som härrör från utbildningsministern strimlas okontemplerat, utan även allt som kommer från allianspolitiker överhuvudtaget. Eller som man tror kommer därifrån. Eller, som man i vart fall fått sig tilltweetat.

Som sagt, jag vet inte.

I lördags rapporterar DN att den ideella läxverksamheten inom Mattecentrum nekas bidrag av Stockholms Stad med motiveringen att konkurrensen med privata läxföretag sätts ur spel. Mitt twitterkonto exploderar. Med rätta. Maken till korkad politik är svår att tänka sig.

På söndagen dementerar Lotta Edholm, ansvarig skolpolitiker i Stockholm. 

"Att Mattecentrum på något sätt skulle konkurrera med något slags oschysta villkor är fullständigt absurd argumentation som jag tror helt saknar lagutrymme. Det finns inget avslag, säger Lotta Edholm." 

Låter ju bra, tänker jag i all min naivitet, och twittrar länken för att om möjligt sänka blodtrycket hos några av den imponerande (47, de flesta förmodligen fiktiva) skala följare jag har på twitter. Ingen retweet dock. Kanske formulerade jag mig för tråkigt (knappt alls faktiskt, jag länkade mest), kanske var alla nere i tvättstugan och missade min tweet. 

Eller, kanske visste alla något jag inte visste. Att Edholm bara ljög och hittade på, och därför inte förtjänade någon uppmärksamhet för sin så kallade dementi. Det upprörda twittrandet gällande det numera dementerade avslaget fortsatte dock, som om inget hänt. 

Igår, måndag meddelar Mattecentum själva att det ljusnat kring ansökan. Inget är klart, och det kan vara en miss i kommunikationen som lett till den uppkomna situationen. Den länk som skall visa att man visst har fått - ett negativt? - besked leder numera ingenstans. Och vad det beror på har jag ingen uppfattning om, jag bara konstaterar att det är fullkomligt omöjligt att veta hur mycket substans denna nyhet hade från början. 

Hur som helst; detta att det kanske inte var en genuin nyhet - i betydelsen sann, något som hänt, ett fattat beslut - har ännu inte nått mig twittervägen. Det verkar bara vara jag som tycker det är intressant twittra om att verkligheten möjligen, i det här fallet,  är lite bättre än vi trodde.

Just nu känns det hela lite landbandypappa, måste jag säga. 

Men, som sagt, jag vet inte.

---
Johannes Åman skriver klokt ur en annan vinkel.

Vad kan vi göra?

Så fruktansvärt. 

Utöver den sorg och vanmakt vi känner går många av oss dessa dagar och funderar över om, eller när, Sverige drabbas av sin första skolskjutning. Varför skulle detta inte drabba en svensk skola? Vad vet vi egentligen? Finns det något sätt att skydda våra barn och unga mot ett besinnigslöst och till synes slumpartat våld, liknande det som i Connecticut berövade 26 människor livet?

För fem år sedan var det förmodligen mycket nära. I Stockholm.

Hösten 2009 deltog jag i en konferens genomförd av Skolverket på temat "Grövre våld i Skolan" Det var en serie som hölls på en mängd platser runtom i Sverige, och det som aktualiserade insatsen var de skjutningar som ägde rum i Finland 2007 och 2008. Forskare, jurister och skolfolk delade erfarenheter och kunskap. Riskbeteenden, statistik, handlingsplaner, förebyggande åtgärder och krisberedskap diskuterades. 

Det som gjorde starkast intryck på mig var Rolf Ödéns berättelse. Han var rektor på Enskede Gårds Gymnasium hösten 2007, där två elever greps efter att det uppenbarats att de umgåtts med planer på att genomföra ett våldsdåd på skolan. Hans slutsats var att det som förhindrade dessa planer att genomföras var att det fanns en god och öppen kommunikation på skolan, och att han som rektor hade god insyn i elevvårdsarbetet. 

"Efter våldsdådet i finska Jokela blev hoten konkreta. Inför elever på skolan och inom hörhåll från vaktmästaren sade pojkarna att de tänkte döda rektorn och vaktmästaren. Flera av eleverna i klassen tyckte att hoten började bli obehagliga."

En elev berättade om sin oro över hur killarna pratade för skolans kurator, som i sin tur kontaktade Rolf Ödén. Han beslöt sig omedelbart för att kontakta polisen, som tog uppgifterna på allvar.

I det här fallet rörde det sig om pojkar som tidigare varit inblandade i våldsamma händelser, och den ena hade tidigare under en längre tid varit utsatt för mobbning. De hade surfat mycket på sidor om de finska skolattentaten och Columbine t ex, och de hade begärt att få ut ritningar över sin skola.

Du kan läsa om Rolf Ödéns erfarenheter här. 

Vi kommer aldrig att kunna gardera oss till hundra procent mot våldsamma personer som gärningsmännen i Newtown, Jokela eller Utöya. Men, vi kan investera i våra barn och ungdomars trygghet. Vi kan se till att det finns kompetenta vuxna som kan upptäcka unga som mår dåligt. Vi kan se till att det finns ett klimat där unga kan, och vågar, berätta om sin oro för kamrater som är farliga för sig själva, eller för oss runtomkring. Vi kan investera i elevvård och övrig skolpersonal.

---

Alla barn som berövades livet. Föräldrar, syskon, vänner. Övriga runtomkring.

Våra kollegor i Newtown som offrade livet för att skydda sina elever.

Gudmundsson om läx-rut

Idag skriver Per Gudmundsson i SvD om läx-rut. “Avdragets motståndare beskriver inte sällan företeelsen som om det gällde guvernanter i adelsfamiljer”, skriver Gudmundsson. Han har gjort sig besväret att ta reda på hur en aktör i branschen beskriver verksamheten; vad som egentligen efterfrågas av familjerna och vilken kompetens företagets läx-coacher besitter.

Förfärande nog - men föga förvånande - handlar en stor del av uppdragen om att stötta elever i behov av särskilt stöd. Vissa bär med sig en inlärningsrelaterad diagnos; andra har halkat efter, tappat självförtroende och behöver hjälp att komma upp på banan igen.

"Det är det här reformen handlar om. Barn som behöver stöd, och föräldrar som ges möjlighet att ge det stödet", avslutar Gudmundsson. 

Att våra skolor inte förmår att ge våra elever det stöd de behöver är naturligtvis det stora sveket, och däri ligger vår stora utmaning. Eller skall vi kanske vänja oss vid att möta skolledare som säger “Ja, till ditt barn har vi ju knutit diagnosen ADHD, och då får du nog räkna med att köpa extra stöd på fritiden. Det är inget vi i skolan ser som vår uppgift.”

Vad ett sådant synsätt i förlängningen innebär för den allmänna skolans trovärdighet som en utbildningsinstitution att ta på allvar kan man fråga sig. Att tro att vi löser det problemet genom att införa ett avdrag är lika naivt som att tro att vi löser det genom att förbjuda läx-rut.

Om man sedan i vissa politiska läger inte ser dessa skattereglers konsekvenser för likvärdigheten och skolans kompensatoriska uppdrag som ex v Jonas Vlachos pekar på, är det beklagligt. 

Men ser man dessa konsekvenser och finner dem oproblematiska förtjänar man en debatt som befinner sig på nivån "guvernanter till de adliga".