Snölov - kollegor och skolkamrater utlovade var och varannan dag den mytiska ledigheten. "I morgon", sa man, "då blir det lov. Inte en chans att skolorna håller öppet." Men tji fick vi. Skolbussar släpade sig fram. Vaktmästare eldade på i illa isolerade klassrum, och undervisningen fortgick.
Enligt W, som har örat mot marken och vet hur snacket går, berodde det hela på att ansvarig tjänsteman är från Erzurum. Den förra var en mjukis från Izmir som påbjöd lov så fort det snöade det minsta. Men är man från Erzurum, då är man van vid meterdjup snö och tjugo minus. "Stänga skolorna? Not on my shift", tänker man, och proklamerar fortsatt öppethållande. (Om detta är exakt överensstämmande med verkligheten vet jag inte, men det tillräckligt bra för att vidarebefordra i alla fall.)
Igår började det snöa på morgonen. Inte mycket, men snön föll. Vid lunch hade det lagt sig i ett vackert tunt täcke över skolgården, och lärare och elever kastade snöboll på varandra. Runt två tilltog både vind och nederbörd och vi fick meddelandet att minibussarna skulle avgå vid halv fyra, en halvtimma tidigare än vanligt. Det varslades om trafikkaos och det gäller att förekomma rusningen var tanken.
Alla i Istanbul tänkte exakt likadant.
När vi kommer ner mot motorvägen ser Ö att det har tjocknat ihop ordentligt. Med ett par mil att köra, med oss som skall till den europeiska sidan, bestämmer han sig för att göra helt om och satsa på byvägarna norr om motorvägen. Det är ett beprövat knep i fredagsrusningen, men just den här eftermiddagen känner jag mig inte helt hundra på att det är rätt beslut.
Vägarna är krokigare, brantare och trängre, men inledningsvis går det kanon. Ö har allvädersdäck som biter hyggligt i backarna även där slasket ligger tjockt. Vi börjar passera bilar som hamnat i diket. Folk som i lågskor försöker putta på fordon som bara spinner. Efter ett tag hamnar vi i den första stockningen. Vi står still.
Ö chansar och slänger in vår Citroën i mötande körfält och bränner på så gott det går. Det funkar hyggligt. Det är inga höga hastigheter och får vi möte släpps vi antingen in i kön eller så går han över i vänster vägren. Mitt förtroende för Ö är orubbligt.
Så länge man kan ta sig fram i motsatt körfält finns ingen anledning att misströsta. |
Vi är fem lärare och lika många elever. Plus Ö, vägens riddare, och stolt ägare till vår "servis" som dessa minibussar till skolskjuts kallas.
Vi står verkligen still. Inget händer. Folk halkar runt ute i snön. Man ser inte så mycket. Ungarna har tråkigt och ömsom härjar de, ömsom skärper de till sig. De är heroiska får man säga. Då och då vevar Ö ner rutan och förhör sig om läget. "Det lossnar snart", säger någon. "Det är helkört, hela vägen till bron", säger någon annan. De med smartphones omvärldsbevakar så gott de kan, men uppgifterna är motstridiga.
Ö går ut och kommer tillbaka med chips, choklad och vatten. Kidsen lever upp. Jag går ut med min son som får lätta på trycket i en snödriva.Vi rullar kanske trettio meter. Jag försöker sova. De kvinnliga lärarna och ett par elever får låna toaletten i en liten butik. Så där håller det på.
Vid halvsju har vi kanske fem kilometer kvar ner till där vi skall ansluta till motorvägen igen, vid sista påfarten före bron över till Europa. Tre timmar så här långt. Omöjligt att säga hur lång tid vi har kvar. Inga röjningsfordon, inga bärgningsbilar. Däremot lågskor och sommardäck mest överallt.
Ö försöker ta en fiffig omväg. Han ger allt han har uppför en brant backe, men det är tokkört. Inget grepp. Försiktigt backar vi ner igen, makar åt oss plats i kön och är tillbaka i utgångsläget.
D pratar med sin brorsa som säger att bron är stängd. För blåsigt. Dock inga officiella bekräftelser ännu, men det betyder inte så mycket en sån här dag. Stämningen sjunker. Skall vi behöva övernatta i bussen? Vi vuxna påverkas mer av motigheterna. Ungarna härjar på lite lågintensivt och visar ett beundransvärt tålamod.
Plötsligt kommer meddelandet. Nu har det mytomspunna officiellt proklamerats. Kar tatil! I morgon är det snölov! Jubel. I mitt stilla sinne undrar jag om jag skall tillbringa denna hastigt påkomna ledighet i en utkyld minibuss, istället för hemma med familjen. Men jag säger inget. Jag jublar oxå.
Till sist har vi bara någon kilometer kvar till motorvägen. Ö vet en genväg. Rätt ut i mörkret, till höger. En smal och brant djäkla backe, som jag minns vi tog en gång i september. Då var det dagsljus och sensommar. Det är det inte nu. Kollegorna försöker övertala honom att låta bli. De minns utbrytningsförsöket för nån timma sedan. Jag har resignerat. Allt är bättre än detta dödläge tänker jag.
Nu går det undan. Ner mellan husen, knappt ledljus. Eländiga ruckel. Straydogs och soptunnor. Men vägen är fri. I triumf tar vi oss upp på vägen några hundra meter längre fram - och nu rullar det! Det går inte fort, men det står inte still. Väl på motorvägen axar Ö upp och trafiken flyter nu bättre en genomsnittlig eftermiddag. Helt otroligt. Bron är öppen.
Till sist den vanliga rundan för att släppa av ungar och lärare. Klockan är halv nio när jag och N kommer hem till Yeniköy. Fem timmar; fyra mer än vanligt. Men - och det är det viktiga - vi har snölov.