Snölov

Förra vintern snöade det rikligt och snön låg kvar länge. Värsta vintern i mannaminne, påstod man, och det lät högst rimligt. Vi kryssade fram i drivor och slask, vi frös och förundrades över hur mycket som faktiskt funkade trots obefintlig beredskap. Och vi hoppades på snölov.

Snölov - kollegor och skolkamrater utlovade var och varannan dag den mytiska ledigheten. "I morgon", sa man, "då blir det lov. Inte en chans att skolorna håller öppet." Men tji fick vi. Skolbussar släpade sig fram. Vaktmästare eldade på i illa isolerade klassrum, och undervisningen fortgick.

Enligt W, som har örat mot marken och vet hur snacket går, berodde det hela på att ansvarig tjänsteman är från Erzurum. Den förra var en mjukis från Izmir som påbjöd lov så fort det snöade det minsta. Men är man från Erzurum, då är man van vid meterdjup snö och tjugo minus. "Stänga skolorna? Not on my shift",  tänker man, och proklamerar fortsatt öppethållande. (Om detta är exakt överensstämmande med verkligheten vet jag inte, men det tillräckligt bra för att vidarebefordra i alla fall.)

Igår började det snöa på morgonen. Inte mycket, men snön föll. Vid lunch hade det lagt sig i ett vackert tunt täcke över skolgården, och lärare och elever kastade snöboll på varandra. Runt två tilltog både vind och nederbörd och vi fick meddelandet att minibussarna skulle avgå vid halv fyra, en halvtimma tidigare än vanligt. Det varslades om trafikkaos och det gäller att förekomma rusningen var tanken.

Alla i Istanbul tänkte exakt likadant.

När vi kommer ner mot motorvägen ser Ö att det har tjocknat ihop ordentligt. Med ett par mil att köra, med oss som skall till den europeiska sidan, bestämmer han sig för att göra helt om och satsa på byvägarna norr om motorvägen. Det är ett beprövat knep i fredagsrusningen, men just den här eftermiddagen känner jag mig inte helt hundra på att det är rätt beslut.

Vägarna är krokigare, brantare och trängre, men inledningsvis går det kanon. Ö har allvädersdäck som biter hyggligt i backarna även där slasket ligger tjockt. Vi börjar passera bilar som hamnat i diket. Folk som i lågskor försöker putta på fordon som bara spinner. Efter ett tag hamnar vi i den första stockningen. Vi står still.

Ö chansar och slänger in vår Citroën i mötande körfält och bränner på så gott det går. Det funkar hyggligt. Det är inga höga hastigheter och får vi möte släpps vi antingen in i kön eller så går han över i vänster vägren. Mitt förtroende för Ö är orubbligt.

Så länge man kan ta sig fram i motsatt körfält finns ingen anledning att misströsta.

Efter ett tag är dock denna taktik körd. Det finns inte längre några luckor, varken i vår färdriktning eller den mötande. Vi fastnar. Vi står still. Skymningen övergår i mörker.

Vi är fem lärare och lika många elever. Plus Ö, vägens riddare, och stolt ägare till vår "servis" som dessa minibussar till skolskjuts kallas.

Vi står verkligen still. Inget händer. Folk halkar runt ute i snön. Man ser inte så mycket. Ungarna har tråkigt och ömsom härjar de, ömsom skärper de till sig. De är heroiska får man säga. Då och då vevar Ö ner rutan och förhör sig om läget. "Det lossnar snart", säger någon. "Det är helkört, hela vägen till bron", säger någon annan. De med smartphones omvärldsbevakar så gott de kan, men uppgifterna är motstridiga.

Ö går ut och kommer tillbaka med chips, choklad och vatten. Kidsen lever upp. Jag går ut med min son som får lätta på trycket i en snödriva.Vi rullar kanske trettio meter. Jag försöker sova.  De kvinnliga lärarna och ett par elever får låna toaletten i en liten butik. Så där håller det på.

Vid halvsju har vi kanske fem kilometer kvar ner till där vi skall ansluta till motorvägen igen, vid sista påfarten före bron över till Europa. Tre timmar så här långt. Omöjligt att säga hur lång tid vi har kvar. Inga röjningsfordon, inga bärgningsbilar. Däremot  lågskor och sommardäck mest överallt.

Ö försöker ta en fiffig omväg. Han ger allt han har uppför en brant backe, men det är tokkört. Inget grepp. Försiktigt backar vi ner igen, makar åt oss plats i kön och är tillbaka i utgångsläget.

D pratar med sin brorsa som säger att bron är stängd. För blåsigt. Dock inga officiella bekräftelser ännu, men det betyder inte så mycket en sån här dag. Stämningen sjunker. Skall vi behöva övernatta i bussen? Vi vuxna påverkas mer av motigheterna. Ungarna härjar på lite lågintensivt och visar ett beundransvärt tålamod.

Plötsligt kommer meddelandet. Nu har det mytomspunna officiellt proklamerats. Kar tatil! I morgon är det snölov! Jubel. I mitt stilla sinne undrar jag om jag skall tillbringa denna hastigt påkomna ledighet i en utkyld minibuss, istället för hemma med familjen. Men jag säger inget. Jag jublar oxå.

Till sist har vi bara någon kilometer kvar till motorvägen. Ö vet en genväg. Rätt ut i mörkret, till höger. En smal och brant djäkla backe, som jag minns vi tog en gång i september. Då var det dagsljus och sensommar. Det är det inte nu. Kollegorna försöker övertala honom att låta bli. De minns utbrytningsförsöket för nån timma sedan. Jag har resignerat. Allt är bättre än detta dödläge tänker jag.

Nu går det undan. Ner mellan husen, knappt ledljus. Eländiga ruckel. Straydogs och soptunnor. Men vägen är fri. I triumf tar vi oss upp på vägen några hundra meter längre fram - och nu rullar det! Det går inte fort, men det står inte still. Väl på motorvägen axar Ö upp och trafiken flyter nu bättre en genomsnittlig eftermiddag. Helt otroligt. Bron är öppen.

Till sist den vanliga rundan för att släppa av ungar och lärare. Klockan är halv nio när jag och N kommer hem till Yeniköy. Fem timmar; fyra mer än vanligt. Men - och det är det viktiga - vi har snölov.

Twitter, typ

Jag vet inte. Twitter är kanske inte den form av kommunikation som mest lämpar sig för nyanser eller kritiskt tänkande. Eller så är det så att de jag följer, och dem som i sin tur retweetas - ljuvfeliga svenska - av dessa är lite... nischade. I vart fall när det gäller den typ av omvärldsbevakning som sysslar med skola. 

Eller så har man bara bashingbjörklundbydefault-appen konstant påslagen och inställd på maximal skygglappsnivå. Ni vet den nivån där inte bara det som härrör från utbildningsministern strimlas okontemplerat, utan även allt som kommer från allianspolitiker överhuvudtaget. Eller som man tror kommer därifrån. Eller, som man i vart fall fått sig tilltweetat.

Som sagt, jag vet inte.

I lördags rapporterar DN att den ideella läxverksamheten inom Mattecentrum nekas bidrag av Stockholms Stad med motiveringen att konkurrensen med privata läxföretag sätts ur spel. Mitt twitterkonto exploderar. Med rätta. Maken till korkad politik är svår att tänka sig.

På söndagen dementerar Lotta Edholm, ansvarig skolpolitiker i Stockholm. 

"Att Mattecentrum på något sätt skulle konkurrera med något slags oschysta villkor är fullständigt absurd argumentation som jag tror helt saknar lagutrymme. Det finns inget avslag, säger Lotta Edholm." 

Låter ju bra, tänker jag i all min naivitet, och twittrar länken för att om möjligt sänka blodtrycket hos några av den imponerande (47, de flesta förmodligen fiktiva) skala följare jag har på twitter. Ingen retweet dock. Kanske formulerade jag mig för tråkigt (knappt alls faktiskt, jag länkade mest), kanske var alla nere i tvättstugan och missade min tweet. 

Eller, kanske visste alla något jag inte visste. Att Edholm bara ljög och hittade på, och därför inte förtjänade någon uppmärksamhet för sin så kallade dementi. Det upprörda twittrandet gällande det numera dementerade avslaget fortsatte dock, som om inget hänt. 

Igår, måndag meddelar Mattecentum själva att det ljusnat kring ansökan. Inget är klart, och det kan vara en miss i kommunikationen som lett till den uppkomna situationen. Den länk som skall visa att man visst har fått - ett negativt? - besked leder numera ingenstans. Och vad det beror på har jag ingen uppfattning om, jag bara konstaterar att det är fullkomligt omöjligt att veta hur mycket substans denna nyhet hade från början. 

Hur som helst; detta att det kanske inte var en genuin nyhet - i betydelsen sann, något som hänt, ett fattat beslut - har ännu inte nått mig twittervägen. Det verkar bara vara jag som tycker det är intressant twittra om att verkligheten möjligen, i det här fallet,  är lite bättre än vi trodde.

Just nu känns det hela lite landbandypappa, måste jag säga. 

Men, som sagt, jag vet inte.

---
Johannes Åman skriver klokt ur en annan vinkel.

Vad kan vi göra?

Så fruktansvärt. 

Utöver den sorg och vanmakt vi känner går många av oss dessa dagar och funderar över om, eller när, Sverige drabbas av sin första skolskjutning. Varför skulle detta inte drabba en svensk skola? Vad vet vi egentligen? Finns det något sätt att skydda våra barn och unga mot ett besinnigslöst och till synes slumpartat våld, liknande det som i Connecticut berövade 26 människor livet?

För fem år sedan var det förmodligen mycket nära. I Stockholm.

Hösten 2009 deltog jag i en konferens genomförd av Skolverket på temat "Grövre våld i Skolan" Det var en serie som hölls på en mängd platser runtom i Sverige, och det som aktualiserade insatsen var de skjutningar som ägde rum i Finland 2007 och 2008. Forskare, jurister och skolfolk delade erfarenheter och kunskap. Riskbeteenden, statistik, handlingsplaner, förebyggande åtgärder och krisberedskap diskuterades. 

Det som gjorde starkast intryck på mig var Rolf Ödéns berättelse. Han var rektor på Enskede Gårds Gymnasium hösten 2007, där två elever greps efter att det uppenbarats att de umgåtts med planer på att genomföra ett våldsdåd på skolan. Hans slutsats var att det som förhindrade dessa planer att genomföras var att det fanns en god och öppen kommunikation på skolan, och att han som rektor hade god insyn i elevvårdsarbetet. 

"Efter våldsdådet i finska Jokela blev hoten konkreta. Inför elever på skolan och inom hörhåll från vaktmästaren sade pojkarna att de tänkte döda rektorn och vaktmästaren. Flera av eleverna i klassen tyckte att hoten började bli obehagliga."

En elev berättade om sin oro över hur killarna pratade för skolans kurator, som i sin tur kontaktade Rolf Ödén. Han beslöt sig omedelbart för att kontakta polisen, som tog uppgifterna på allvar.

I det här fallet rörde det sig om pojkar som tidigare varit inblandade i våldsamma händelser, och den ena hade tidigare under en längre tid varit utsatt för mobbning. De hade surfat mycket på sidor om de finska skolattentaten och Columbine t ex, och de hade begärt att få ut ritningar över sin skola.

Du kan läsa om Rolf Ödéns erfarenheter här. 

Vi kommer aldrig att kunna gardera oss till hundra procent mot våldsamma personer som gärningsmännen i Newtown, Jokela eller Utöya. Men, vi kan investera i våra barn och ungdomars trygghet. Vi kan se till att det finns kompetenta vuxna som kan upptäcka unga som mår dåligt. Vi kan se till att det finns ett klimat där unga kan, och vågar, berätta om sin oro för kamrater som är farliga för sig själva, eller för oss runtomkring. Vi kan investera i elevvård och övrig skolpersonal.

---

Alla barn som berövades livet. Föräldrar, syskon, vänner. Övriga runtomkring.

Våra kollegor i Newtown som offrade livet för att skydda sina elever.

Gudmundsson om läx-rut

Idag skriver Per Gudmundsson i SvD om läx-rut. “Avdragets motståndare beskriver inte sällan företeelsen som om det gällde guvernanter i adelsfamiljer”, skriver Gudmundsson. Han har gjort sig besväret att ta reda på hur en aktör i branschen beskriver verksamheten; vad som egentligen efterfrågas av familjerna och vilken kompetens företagets läx-coacher besitter.

Förfärande nog - men föga förvånande - handlar en stor del av uppdragen om att stötta elever i behov av särskilt stöd. Vissa bär med sig en inlärningsrelaterad diagnos; andra har halkat efter, tappat självförtroende och behöver hjälp att komma upp på banan igen.

"Det är det här reformen handlar om. Barn som behöver stöd, och föräldrar som ges möjlighet att ge det stödet", avslutar Gudmundsson. 

Att våra skolor inte förmår att ge våra elever det stöd de behöver är naturligtvis det stora sveket, och däri ligger vår stora utmaning. Eller skall vi kanske vänja oss vid att möta skolledare som säger “Ja, till ditt barn har vi ju knutit diagnosen ADHD, och då får du nog räkna med att köpa extra stöd på fritiden. Det är inget vi i skolan ser som vår uppgift.”

Vad ett sådant synsätt i förlängningen innebär för den allmänna skolans trovärdighet som en utbildningsinstitution att ta på allvar kan man fråga sig. Att tro att vi löser det problemet genom att införa ett avdrag är lika naivt som att tro att vi löser det genom att förbjuda läx-rut.

Om man sedan i vissa politiska läger inte ser dessa skattereglers konsekvenser för likvärdigheten och skolans kompensatoriska uppdrag som ex v Jonas Vlachos pekar på, är det beklagligt. 

Men ser man dessa konsekvenser och finner dem oproblematiska förtjänar man en debatt som befinner sig på nivån "guvernanter till de adliga".

Vad vet britterna?

"In the last five years UK schools have spent more than £1 billion on digital technology. From interactive whiteboards to tablets, there is more digital technology in schools than ever before. But so far there has been little evidence of substantial success in improving educational outcomes. 

Something is going wrong." 



I morgon hoppas jag kunna smyga undan några timmar och läsa den brittiska rapporten "Decoding Learning - The Proof, Promise and Potential of Digital Education". Hittar jag inte tiden får jag nöja mig med Stefan Pålssons referat på Omvärldsbloggen.

Kommer vi flippa?

En stor del av mitt arbete handlar om att coacha lärare att utvecklas i sin läraroll. Det kan t ex handla om ledarskap i klassrummet, kommunikation med föräldrar eller sätt att undervisa. De vet vad de vill utveckla och varför. Jag är någon att dryfta utmaningarna med, och jag försöker hålla ångan uppe så att de känner att de kommer framåt. Det är mycket spännande.

Nu på eftermiddagen satt jag och B och tittade på klipp om Flipped Classroom. B undervisar i fen (biologi, fysik, kemi, teknik) och är sugen på att försöka. Vi kollar klipp från Daniel Barker på Norra Real i Stockholm. Kan vi göra något liknande? Finns det resurser på turkiska? Behöver vi det? Ska vi tuta och köra?

Vi får se var vi hamnar.

Det är mycket spännande.

Mer om läxhjälp, pengar och efterfrågan

Igår skrev jag att jag inte visste exakt var mellan barnpassning och inhyrda lärare man skulle dra gränsen för avdrag. Jag hade kunnat göra bättre research. För det vet nämligen Jonas Vlachos. I en mycket pedagogisk och klargörande artikel redogör han för de ekonomiska implikationerna kring läx-RUT. Och - närmast i en bisats - avfärdar han gränsdragningsproblematiken och föreslår att barnpassningsavdraget bara gäller för barn under tio år. Makes sense. Kunde kanske vara elva. Eller nio. Men han har en klar poäng; så djäkla krångligt behöver det inte vara.

Via PJ Anders Linder hittar jag "denna rysare" i Lärarnas Nyheter om lärarutbildningen. Ingen klang och jubelstämning direkt. Bland allehanda dystra perspektiv pekar professor Donald Broady på vad som händer om föräldrar inte litar på att skolan levererar undervisning av tillräcklig kvalitet. Han tror vi kommer att få fler elitskolor för de rika. Som jag skrev igår tror jag att det är denna bristande tillit som kommer att driva efterfrågan på läxavdrag. Där ligger skolans utmaning. En utmaning som vi aldrig kan överlåta till något fiffigy skattesystem.

Slutligen. Maria Abrahamsson. Enligt henne ägnar sig Jonas Vlachos åt närmast dilettantisk sifferexcercis. Gud så tråkigt! "Äntligen kommer också så kallat vanligt folk i de lägre inkomstlägena ... få råd att köpa normal avlastning i hemmet, däribland läxhjälp åt sina barn", jublar hon. 

The future is so bright, I gotta wear shades. 

Jag har arbetat i i klasser där kanske en tredjedel av ungarna kommer från hushåll som når upp till "de lägre inkomstlägena".

Studiestöd som affärsidé

Generellt tror jag att vissa tjänster bör beskattas lägre, eftersom dessa tjänster annars blir orimligt dyra att producera och konsumera. Och jag ser gärna att en miljövänlig tjänstemarknad expanderar, eftersom jag tror att tjänsterna efterfrågas och arbetstillfällen kan skapas.

(Efter denna inledning kan du kalla mig pragmatiker, naiv, förnuftig, borgarsvin, rödvinsvänster, miljömystiker eller vad du vill; det krävs ganska lite för att dra ganska långtgående slutsatser om människor nuförtiden har jag lärt mig  - men det är så jag tycker.)

Med detta sagt inser jag också att det, precis som i de flesta fall som rör någon slags gemensam hållning, inte är solklart var gränsen skall gå.  Skall man kunna göra avdrag för barnpassning, skall man då förhindra dem att få hjälp med skolarbetet, skall man då inte få göra avdrag för läxhjälp i grundskolan, och i så fall på gymnasiet också; skall man inte kunna betala sitt barns lärare för att komma hem och hjälpa till med de läxor samma lärare givit i skolan? Skall man inte kunna köpa sig fina betyg om man är lite rik?

Det tycker jag - hör och häpna - inte, men exakt var i den där kedjan man logiskt och rättfärdigt kapar avdragsrätten vet jag inte. Det vet kanske du, kommentera gärna.

Vad jag därmed vet är hur betald läxhjälp utanför skolans kan växa till ett system som fullständigt urholkar värdet av den vanliga skolans undervisning. För det är situationen i delar av det turkiska skolväsendet idag. Ungar går på fritiden och läser extra på Dershane, privata företag som erbjuder undervisning. Utöver detta finns många elever som har privatlärare som kommer hem, en eller flera gånger i veckan. Det är inte gratis.

Det som skiljer Turkiet från Sverige i ett viktigt avseende är den enorma vikt som SBS, det stora provet efter åttan, har för elevens möjligheter att välja gymnasium, Lise, och i förlängningen universitet. Men, och det är viktigt, i botten ligger en misstro hos främst föräldrar, ett tvivel på att deras barns skola klarar att ge ungarna den undervisning som krävs för att de skall få tillräckligt goda resultat, och ha alla vägar öppna. Och där finns stora likheter med Sverige.

Den här “alternativa utbildningssektorn” får som sin mest extrema konsekvens att många elever i sjuan och åttan, succesivt trappar ner sitt engagemang för de ordinarie studierna, eftersom “extraplugget” tar all energi och ger förmodat högre utdelning. Och lärare som på kvällarna ger privatundervisning är såklart tröttare under skoldagen, och lägger naturligtvis en del av krutet på de mer välbetalda extralektionerna. Detta är inte optimala förutsättningar för lärande.

Det som talar för en sådan här utveckling i Sverige är – förutom en politisk vilja att göra det avdragsgillt - dels det ovannämnda; att allt fler tycks tvivla på att deras barns skola klarar av att ge barnen en tillräckligt bra utbildning. Antingen tycker man att de lär sig för lite i skolan, eller att skolan lägger för mycket, och för svårt arbete, på den enskilde eleven som hemarbete.

Dels talar den osäkerhet som råder kring nuvarande test och urvalsverktyg - nationella prov och betyg - för att vi rör oss i riktningen mot allt mer standardiserade prov som tillmäts allt större betydelse. Det är en ingen vidare utveckling om vi vill uppmuntra ett mer genuint lärande, men det kan mycket väl vara dit vi är på väg.

Det vi som arbetar i skolan kan göra är förstås att fortsätta arbeta för att garantera alla elever en bra utbildning. Att se varje individ och att inte lämna någon i sticket. Att tro på det vi gör, och inte förtröttas i vår vilja att utveckla våra metoder, skapa inspirerande och trygga lärmiljöer och höja våra resultat. För det största problemet är kanske inte om människor kan köpa extraundervisning på kvällarna. Det är att de vill.

Tisdagar...

...har jag morgonsamling med våra sexor och sjuor. Oftast ser vi nyheter från BBC, och diskuterar efteråt. På Kunskapsskolan gör vi likadant, och det är ett suveränt sätt att låta elever lära sig nya saker och tillämpa kunskaper och färdigheter de redan besitter.

I morse såg vi och diskuterade det här inslaget om flyktingsituationen i Syrien.

I likhet med Göran Hägglund är jag också...

...trött på att "ha den här diskussionen två gånger om året". Därför blev jag glad av att läsa Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo i helgen, när de med en för Skolverket sällsynt klarhet redogjorde för hur skollagen skall tolkas i fråga om religiösa inslag i våra skolavslutningar. Och därför blir jag beklämd av att ta del av dagens artikel i DN där Hägglund och Björklund förenar sig i en populistisk dunge till försvar för allehanda förkunnelse och lovsång. Att KD-ledaren tycker så får väl anses vara i linje med meningen för föreningen, men att utbildningsministern gör gemensam sak är överraskande.

"Man ska absolut få sjunga psalmer i kyrkan på skolavslutningen, prästen ska få läsa upp julevangeliet, referera till Bibeln och berätta varför vi firar denna kristna högtid, säger utbildningsminister Jan Björklund till TT."

Nej. Allt det där skall skolans undervisning ta hand om. Vill man - vilket är en utmärkt idé - går man till kyrkan och skaffar sig ökade kunskaper. Kanske ber man prästen berätta. Men vi skall göra detta inom ramen för lärandet.

Kan man vara i kyrkan? Ja, det kan man väl. Om det är ok för kyrkan på dessa premisser, och man inte har en lokal man tycker bättre om. Jag har firat skolavslutningar på skolgården, i en hage, i matsalen, på Uppsala slott, i aulan, i gympasalen och givetvis även i kyrkan. Upplevelsen av högtid och fest har varierat - inte så mycket beroende på lokal. Inslagens kvalitet, men framför allt i vilken utsträckning elever och vuxna känner glädje, stolthet och delaktighet är det som gör en avslutning minnesvärd

Avslutningen är skolans egen högtid. Vi firar en termin av arbete och ser framemot  ledigheten. Att förvalta ett religiöst kulturarv är inte syftet.

Min son tar del av kulturarvet och studerar koranen på plats i moskén.