Vem vill ha skolpengen?

Eftersom vi skall hem till sommaren behöver vi hitta en bra skola till N som skall börja trean. Det är inte lätt. Just nu sitter jag och surfar på främst kommunala grundskolor och det är inte alldeles enkelt att begripa hur de tänker. Dels är det svårt att faktiskt hitta informationen, det är flikar och konstiga rubriker till förbannelse. Dels förstår jag inte riktigt vad det är för skolor jag tittar på.

Vi söker en skola där barnen har det bra och lär sig mycket – jäpp, så speciella är vi - så det är ledtrådar om det arbetet som intresserar mig. Ju mer konkret man kan beskriva sitt arbete med att skapa en bra skola, desto bättre.

Men tji.

Eller, viss konkretion finns – ibland – inom det viktiga fältet elevvård, anti-mobbning, planer mot kränkande behandling etc. Det är ju inte svårt att begripa att det beror den tvingande lagstiftning som finns och att Skolinspektionen är snabb på att påtala brister här. Och det är väl gott och väl, men…

Jag önskar så att man kunde lyfta kunskap och lärande mer. Hur gör ni? Var lägger ni krutet? Vilka verktyg och metoder jobbar ni med? Varför har ni valt dem? Vad har ni för resultat? Hur tolkar ni dem?

Det jag läser är fluffiga formuleringar om lust att lära, nyfikenhet, där alla kan utvecklas, etc. Och jag är den första att skriva under på att detta är viktigt, men det är ju å andra sidan lögn i helvete att hitta någon som inte skulle hävda det. Och det är följaktligen därför som det inte fungerar som information.

Ibland finns ansatser till konsumentupplysning. Man beskriver ambitioner med profiler och olika varianter till exempel. Men jag tycker att man borde göra mer.

Om ni valt att priotritera små klasser framför särskilda stödgrupper så skriv det. Om ni arbetar målinriktat och framåtsyftande och därför lägger alla utvecklingssamtal den första veckan på terminen – förklara det. Använder ni LUS-scheman? Nivågrupper i matte? Berätta! Vilka resultat ligger till grund för påståendet att ni är en trygg skola som sätter lärandet i centrum?

På en skola läser jag att lärarna upplever att det är lugnare i korridorerna nu. Vad beror det på? Lugnare än när då? Och vad upplever eleverna? Någon annanstans är en rektor nöjd över att meritvärdet äntligen är positivt i förhållande till SALSA-värdet, men analysen är extremt allmänt hållen, och ger egentligen ingen förklaring till hur det kan komma sig. Hade man tur?

Det är ingen märklig information jag efterfrågar. Vet man vad man vill och har ordning och reda i arbetet är det lätt att berätta om.

Nu är jag kanske föräldern från helvetet. Så är det nog. Men ändå. Det är inte svårt att tänka att detta relativa ointresse för att lyfta fram kärnvärden i verksamheten har ett samband med vikande elevantal. Och kanske också med mediokra resultat. Prove me wrong!

Turkiska som andra språk

Nu när han går i tvåan har han fem sidors högläsning varje dag, utöver de andra läxorna. Han skall läsa, vi skall lyssna och sätta en kråka i skrivhäftet. Vi har gjort en egen tolkning av detta; han läser varannan sida, och den av oss som läser med honom tar varannan. På så sätt hinner vi också läsa den svenska högläsningsboken innan det är dags att släcka lampan.

För mig är detta en märklig upplevelse. Jag förstår inte vad det är vi läser. Mitt uttal är mestadels helt ok - turkiskan är föredömligt lätt för oss svenskar i det avseendet - men jag förstår inte. I ettan var det lättare. Korta meningar, mycket bilder. Nu är det kapitelböcker, noveller, sagor.

Jag frågar N om han förstår. Det gör han. Sedan hans turkiska formligen exploderade för ett år sedan har han sällan haft svårt att fatta sammanhang i berättelser. Då och då slår vi upp ord; han bestämmer när det behövs. Ibland vill han köra på eftersom han tänker att det ger sig, ibland vill han verkligen ha det där ordet klart för sig. Då tar han vår lilla Redhouse Sözlüğü och slår upp den engelska motsvarigheten, som jag i min tur får översätta.

Det är frustrerande. För mig blir det något jag vill ha överstökat, tills det är dags för Bröderna Lejonhjärta eller Elvis Karlsson. För honom är det högläsning helt enkelt. Jag gör mitt bästa för att få till tonfall och tempo på ett sätt som jag tänker att det skall vara. Och han klagar sällan. Ibland säger han ifrån. "Pappa, så där säger man inte. Det står pen-ce-RE-ler-in-e, inte pencereline."

Min turkiska är inte alldeles tokig. I samtal, om det finns tid och tålamod, förstår jag det mesta. Om den jag talar med är angelägen att jag skall förstå, vill säga. Och inte talar för snabbt. Eller har en speciell dialekt. Det vill säga om omständigheterna är särdeles gynnsamma. 

På samma sätt kan jag uttrycka de enkla sakerna. Be om saker och oftast få det jag frågat efter. Säga hur jag mår, vad jag gjorde i helgen och vad jag skall göra helgen som kommer. Jag kan berätta om hur vi firar jul i Sverige. Vad vi äter. Hur det rent konkret kan gå till i en vanlig svensk skola i ett givet sammanhang. Jag kan fråga på samma sätt, och vi kan konversera om vädret fem minuter på skolgården, eller om fotboll en halvtimme i en taxi. 

Någon gång pratar vi om svåra och allvarliga saker, men det är minerad mark. Förstår vi varandra? Hur vet man? Har jag sagt något olämpligt? Säger han det jag tror han säger? Jag spelar safe. Nickar och rynkar pannan lite lagom försiktigt och intetsägande. Skjuter in ett "çok zor" - mycket svårt - eller "çok iyi" - mycket bra - för att visa att jag minsann hänger med. 

Eller hur.

Ibland är jag mycket trött.

Och jag är både glad och stolt över att jag kommit så långt, men det är en bra bit kvar till att kunna läsa en text i en kapitelbok för sjuåringar och få en läsupplevelse. Kommer jag komma dit?

---

Det finns många sidor av detta. Det enkla är ju när det bara handlar om mig. Det svåra är när jag behöver förstå, eller förklara, för någon annans räkning. När jag är på skolan i egenskap av förälder till exempel, och det handlar om mitt barn. Eller när jag sitter i ett möte och ingen hinner tolka, och jag anar att vi är på väg åt fel håll, men inte hinner fånga tillfället för att det är så mycket osäkerhet i hela situationen. Då är det tyngre.

Och ändå är ju min situation extremt priviligierad. Jag har jobb. Jag har kollegor som gör sitt bästa för att det skall fungera trots att han inget begriper, och allt som oftast finns någon med tillräckliga engelskkunskaper inom räckhåll. Och våra killar klarar skolan; över stock och sten, i medgång och motgång. Och jag har turkiska vänner som har änglars tålamod och som ibland verkar nöjda, trots att mina bidrag till den gemensamma dialogen är minst sagt torftiga. Och jag spelar fotboll varje söndagmorgon och kommunicerar med smalben och snedsparkar. 

Och jag vet att så småningom kommer jag hem till mitt hemland där allt är oändligt enkelt. Men stundtals lite tråkigt i jämförelse kanske. 

Sämre kan man ha det.

---

Eftersom jag i min yrkesroll i Sverige har mött åtskilliga föräldrar i samma situation är detta en i sanning nyttig erfarenhet. Den hade jag gärna skaffat mig tidigare. Ska skriva lite mer så småningom om hur jag upplever det att vara förälder när barnen får undervisning på ett språk man inte behärskar.