Kommer vi flippa?

En stor del av mitt arbete handlar om att coacha lärare att utvecklas i sin läraroll. Det kan t ex handla om ledarskap i klassrummet, kommunikation med föräldrar eller sätt att undervisa. De vet vad de vill utveckla och varför. Jag är någon att dryfta utmaningarna med, och jag försöker hålla ångan uppe så att de känner att de kommer framåt. Det är mycket spännande.

Nu på eftermiddagen satt jag och B och tittade på klipp om Flipped Classroom. B undervisar i fen (biologi, fysik, kemi, teknik) och är sugen på att försöka. Vi kollar klipp från Daniel Barker på Norra Real i Stockholm. Kan vi göra något liknande? Finns det resurser på turkiska? Behöver vi det? Ska vi tuta och köra?

Vi får se var vi hamnar.

Det är mycket spännande.

Mer om läxhjälp, pengar och efterfrågan

Igår skrev jag att jag inte visste exakt var mellan barnpassning och inhyrda lärare man skulle dra gränsen för avdrag. Jag hade kunnat göra bättre research. För det vet nämligen Jonas Vlachos. I en mycket pedagogisk och klargörande artikel redogör han för de ekonomiska implikationerna kring läx-RUT. Och - närmast i en bisats - avfärdar han gränsdragningsproblematiken och föreslår att barnpassningsavdraget bara gäller för barn under tio år. Makes sense. Kunde kanske vara elva. Eller nio. Men han har en klar poäng; så djäkla krångligt behöver det inte vara.

Via PJ Anders Linder hittar jag "denna rysare" i Lärarnas Nyheter om lärarutbildningen. Ingen klang och jubelstämning direkt. Bland allehanda dystra perspektiv pekar professor Donald Broady på vad som händer om föräldrar inte litar på att skolan levererar undervisning av tillräcklig kvalitet. Han tror vi kommer att få fler elitskolor för de rika. Som jag skrev igår tror jag att det är denna bristande tillit som kommer att driva efterfrågan på läxavdrag. Där ligger skolans utmaning. En utmaning som vi aldrig kan överlåta till något fiffigy skattesystem.

Slutligen. Maria Abrahamsson. Enligt henne ägnar sig Jonas Vlachos åt närmast dilettantisk sifferexcercis. Gud så tråkigt! "Äntligen kommer också så kallat vanligt folk i de lägre inkomstlägena ... få råd att köpa normal avlastning i hemmet, däribland läxhjälp åt sina barn", jublar hon. 

The future is so bright, I gotta wear shades. 

Jag har arbetat i i klasser där kanske en tredjedel av ungarna kommer från hushåll som når upp till "de lägre inkomstlägena".

Studiestöd som affärsidé

Generellt tror jag att vissa tjänster bör beskattas lägre, eftersom dessa tjänster annars blir orimligt dyra att producera och konsumera. Och jag ser gärna att en miljövänlig tjänstemarknad expanderar, eftersom jag tror att tjänsterna efterfrågas och arbetstillfällen kan skapas.

(Efter denna inledning kan du kalla mig pragmatiker, naiv, förnuftig, borgarsvin, rödvinsvänster, miljömystiker eller vad du vill; det krävs ganska lite för att dra ganska långtgående slutsatser om människor nuförtiden har jag lärt mig  - men det är så jag tycker.)

Med detta sagt inser jag också att det, precis som i de flesta fall som rör någon slags gemensam hållning, inte är solklart var gränsen skall gå.  Skall man kunna göra avdrag för barnpassning, skall man då förhindra dem att få hjälp med skolarbetet, skall man då inte få göra avdrag för läxhjälp i grundskolan, och i så fall på gymnasiet också; skall man inte kunna betala sitt barns lärare för att komma hem och hjälpa till med de läxor samma lärare givit i skolan? Skall man inte kunna köpa sig fina betyg om man är lite rik?

Det tycker jag - hör och häpna - inte, men exakt var i den där kedjan man logiskt och rättfärdigt kapar avdragsrätten vet jag inte. Det vet kanske du, kommentera gärna.

Vad jag därmed vet är hur betald läxhjälp utanför skolans kan växa till ett system som fullständigt urholkar värdet av den vanliga skolans undervisning. För det är situationen i delar av det turkiska skolväsendet idag. Ungar går på fritiden och läser extra på Dershane, privata företag som erbjuder undervisning. Utöver detta finns många elever som har privatlärare som kommer hem, en eller flera gånger i veckan. Det är inte gratis.

Det som skiljer Turkiet från Sverige i ett viktigt avseende är den enorma vikt som SBS, det stora provet efter åttan, har för elevens möjligheter att välja gymnasium, Lise, och i förlängningen universitet. Men, och det är viktigt, i botten ligger en misstro hos främst föräldrar, ett tvivel på att deras barns skola klarar att ge ungarna den undervisning som krävs för att de skall få tillräckligt goda resultat, och ha alla vägar öppna. Och där finns stora likheter med Sverige.

Den här “alternativa utbildningssektorn” får som sin mest extrema konsekvens att många elever i sjuan och åttan, succesivt trappar ner sitt engagemang för de ordinarie studierna, eftersom “extraplugget” tar all energi och ger förmodat högre utdelning. Och lärare som på kvällarna ger privatundervisning är såklart tröttare under skoldagen, och lägger naturligtvis en del av krutet på de mer välbetalda extralektionerna. Detta är inte optimala förutsättningar för lärande.

Det som talar för en sådan här utveckling i Sverige är – förutom en politisk vilja att göra det avdragsgillt - dels det ovannämnda; att allt fler tycks tvivla på att deras barns skola klarar av att ge barnen en tillräckligt bra utbildning. Antingen tycker man att de lär sig för lite i skolan, eller att skolan lägger för mycket, och för svårt arbete, på den enskilde eleven som hemarbete.

Dels talar den osäkerhet som råder kring nuvarande test och urvalsverktyg - nationella prov och betyg - för att vi rör oss i riktningen mot allt mer standardiserade prov som tillmäts allt större betydelse. Det är en ingen vidare utveckling om vi vill uppmuntra ett mer genuint lärande, men det kan mycket väl vara dit vi är på väg.

Det vi som arbetar i skolan kan göra är förstås att fortsätta arbeta för att garantera alla elever en bra utbildning. Att se varje individ och att inte lämna någon i sticket. Att tro på det vi gör, och inte förtröttas i vår vilja att utveckla våra metoder, skapa inspirerande och trygga lärmiljöer och höja våra resultat. För det största problemet är kanske inte om människor kan köpa extraundervisning på kvällarna. Det är att de vill.

Tisdagar...

...har jag morgonsamling med våra sexor och sjuor. Oftast ser vi nyheter från BBC, och diskuterar efteråt. På Kunskapsskolan gör vi likadant, och det är ett suveränt sätt att låta elever lära sig nya saker och tillämpa kunskaper och färdigheter de redan besitter.

I morse såg vi och diskuterade det här inslaget om flyktingsituationen i Syrien.

I likhet med Göran Hägglund är jag också...

...trött på att "ha den här diskussionen två gånger om året". Därför blev jag glad av att läsa Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo i helgen, när de med en för Skolverket sällsynt klarhet redogjorde för hur skollagen skall tolkas i fråga om religiösa inslag i våra skolavslutningar. Och därför blir jag beklämd av att ta del av dagens artikel i DN där Hägglund och Björklund förenar sig i en populistisk dunge till försvar för allehanda förkunnelse och lovsång. Att KD-ledaren tycker så får väl anses vara i linje med meningen för föreningen, men att utbildningsministern gör gemensam sak är överraskande.

"Man ska absolut få sjunga psalmer i kyrkan på skolavslutningen, prästen ska få läsa upp julevangeliet, referera till Bibeln och berätta varför vi firar denna kristna högtid, säger utbildningsminister Jan Björklund till TT."

Nej. Allt det där skall skolans undervisning ta hand om. Vill man - vilket är en utmärkt idé - går man till kyrkan och skaffar sig ökade kunskaper. Kanske ber man prästen berätta. Men vi skall göra detta inom ramen för lärandet.

Kan man vara i kyrkan? Ja, det kan man väl. Om det är ok för kyrkan på dessa premisser, och man inte har en lokal man tycker bättre om. Jag har firat skolavslutningar på skolgården, i en hage, i matsalen, på Uppsala slott, i aulan, i gympasalen och givetvis även i kyrkan. Upplevelsen av högtid och fest har varierat - inte så mycket beroende på lokal. Inslagens kvalitet, men framför allt i vilken utsträckning elever och vuxna känner glädje, stolthet och delaktighet är det som gör en avslutning minnesvärd

Avslutningen är skolans egen högtid. Vi firar en termin av arbete och ser framemot  ledigheten. Att förvalta ett religiöst kulturarv är inte syftet.

Min son tar del av kulturarvet och studerar koranen på plats i moskén.

I morgon bitti...

...står alla elever i givakt för att sjunga nationalsången "İstiklal Marsı" framför bysten av landsfadern Mustafa Kemal Atatürk. Därefter förestavar en elev texten om vad det innebär att vara turk, republikens betydelse och arvet efter Atatürk. "Jag är turk, jag är sann, jag är arbetsam...". Varje måndag morgon. Över hela Turkiet. Veckan avslutas fredag eftermiddag med nationalsången på skolgården

Jag tycker om att se hela skolan stå tillsammans. Och jag vet hur betydelsefullt det var för vår yngste kille att lära sig hur man skulle stå, och efter bästa förmåga sjunga med. Han kunde ingen turkiska, och allt var mycket främmande, men här stod han bland alla andra och gjorde likadant. Han hörde till. 

Turkiet har en historia - en pågående historia - där begrepp som land, nation och folk är laddade på ett sätt som en naiv svensk inte alltid förstår. Jag har har vänner som tycker de nationalistiska ritualerna är vidriga. Några av dem definierar sig som turkar, några som kurder. Andra som turkar och kurder. 

Jag har andra vänner som sjunger med nästintill tårögd stolthet när flaggan hissas.

Historien, nuet och framtiden skapas och återskapas där på skolgården, och din del - din familj, din politiska åskådning, ditt ursprung - i denna historia avgör hur du ser på ritualen.

Det finns skolor hemma som jag tror skulle må bra av fler gemensamma ritualer. Men på samma sätt som jag inte vill se skolor fostra elever till att omfatta en viss tro, kommer jag aldrig att vara bekväm med föreställningen att skolan skall vara en del i ett nationalistiskt projekt. Det måste vara landet som är till för våra barn och ungdomar, inte tvärtom.

Öğretmenler Günü Kutlu Olsun!

Idag är det som sagt Lärardagen här i Turkiet. Många elever hade med sig presenter till sina lärare igår. Chefen gav alla en fin chokladask och föräldraföreningen donerade ett träd i ett ekologiskt projekt till varje lärare. Under den lärarkonferens som avslutade arbetsveckan läste en kollega en hälsning från sin fästman som också köpt blommor till oss. "Tack för att ni satsar ert kunnade och engagemang på barnen!" var hans budskap. Rörande. 

Hürriyet Daily News redovisar idag en stor undersökning som visar att turkiska lärare i ökad utsträckning känner sig missnöjda med sitt arbete. Svårt att få ekonomin att gå ihop, otrygg arbetsmiljö och minskad status är faktorer som lyfts fram. Inte helt olikt det som många svenska lärare uttrycker, även om skillnaden mellan att vara lärare i Turkiet och Sverige generellt är mycket stor. Men det skriver jag om en annan gång.

Lärardagen i Turkiet

Eftersom Lärardagen, Öğretmenler Günü, infaller i morgon lördag, har eleverna redan idag med sig presenter till sina lärare. Blommor, choklad och - som här - chokladblommor, fyller lärarrummet. I den mån vi överhuvudtaget firar Internationella Lärardagen den 5 oktober i Sverige, tycker jag mig ana ett visst utrymme att öka inslaget av fest och presenter. Bra grej och värt att ta efter!

Kvällens pass...

...har handlat om att skapa ett konto och få till någon slags layout att utgå från. Ambitionen är att skriva någonting varje dag. Skratta ni bara.