I likhet med Göran Hägglund är jag också...

...trött på att "ha den här diskussionen två gånger om året". Därför blev jag glad av att läsa Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo i helgen, när de med en för Skolverket sällsynt klarhet redogjorde för hur skollagen skall tolkas i fråga om religiösa inslag i våra skolavslutningar. Och därför blir jag beklämd av att ta del av dagens artikel i DN där Hägglund och Björklund förenar sig i en populistisk dunge till försvar för allehanda förkunnelse och lovsång. Att KD-ledaren tycker så får väl anses vara i linje med meningen för föreningen, men att utbildningsministern gör gemensam sak är överraskande.

"Man ska absolut få sjunga psalmer i kyrkan på skolavslutningen, prästen ska få läsa upp julevangeliet, referera till Bibeln och berätta varför vi firar denna kristna högtid, säger utbildningsminister Jan Björklund till TT."

Nej. Allt det där skall skolans undervisning ta hand om. Vill man - vilket är en utmärkt idé - går man till kyrkan och skaffar sig ökade kunskaper. Kanske ber man prästen berätta. Men vi skall göra detta inom ramen för lärandet.

Kan man vara i kyrkan? Ja, det kan man väl. Om det är ok för kyrkan på dessa premisser, och man inte har en lokal man tycker bättre om. Jag har firat skolavslutningar på skolgården, i en hage, i matsalen, på Uppsala slott, i aulan, i gympasalen och givetvis även i kyrkan. Upplevelsen av högtid och fest har varierat - inte så mycket beroende på lokal. Inslagens kvalitet, men framför allt i vilken utsträckning elever och vuxna känner glädje, stolthet och delaktighet är det som gör en avslutning minnesvärd

Avslutningen är skolans egen högtid. Vi firar en termin av arbete och ser framemot  ledigheten. Att förvalta ett religiöst kulturarv är inte syftet.

Min son tar del av kulturarvet och studerar koranen på plats i moskén.