Mer om läxhjälp, pengar och efterfrågan

Igår skrev jag att jag inte visste exakt var mellan barnpassning och inhyrda lärare man skulle dra gränsen för avdrag. Jag hade kunnat göra bättre research. För det vet nämligen Jonas Vlachos. I en mycket pedagogisk och klargörande artikel redogör han för de ekonomiska implikationerna kring läx-RUT. Och - närmast i en bisats - avfärdar han gränsdragningsproblematiken och föreslår att barnpassningsavdraget bara gäller för barn under tio år. Makes sense. Kunde kanske vara elva. Eller nio. Men han har en klar poäng; så djäkla krångligt behöver det inte vara.

Via PJ Anders Linder hittar jag "denna rysare" i Lärarnas Nyheter om lärarutbildningen. Ingen klang och jubelstämning direkt. Bland allehanda dystra perspektiv pekar professor Donald Broady på vad som händer om föräldrar inte litar på att skolan levererar undervisning av tillräcklig kvalitet. Han tror vi kommer att få fler elitskolor för de rika. Som jag skrev igår tror jag att det är denna bristande tillit som kommer att driva efterfrågan på läxavdrag. Där ligger skolans utmaning. En utmaning som vi aldrig kan överlåta till något fiffigy skattesystem.

Slutligen. Maria Abrahamsson. Enligt henne ägnar sig Jonas Vlachos åt närmast dilettantisk sifferexcercis. Gud så tråkigt! "Äntligen kommer också så kallat vanligt folk i de lägre inkomstlägena ... få råd att köpa normal avlastning i hemmet, däribland läxhjälp åt sina barn", jublar hon. 

The future is so bright, I gotta wear shades. 

Jag har arbetat i i klasser där kanske en tredjedel av ungarna kommer från hushåll som når upp till "de lägre inkomstlägena".