I morgon bitti...

...står alla elever i givakt för att sjunga nationalsången "İstiklal Marsı" framför bysten av landsfadern Mustafa Kemal Atatürk. Därefter förestavar en elev texten om vad det innebär att vara turk, republikens betydelse och arvet efter Atatürk. "Jag är turk, jag är sann, jag är arbetsam...". Varje måndag morgon. Över hela Turkiet. Veckan avslutas fredag eftermiddag med nationalsången på skolgården

Jag tycker om att se hela skolan stå tillsammans. Och jag vet hur betydelsefullt det var för vår yngste kille att lära sig hur man skulle stå, och efter bästa förmåga sjunga med. Han kunde ingen turkiska, och allt var mycket främmande, men här stod han bland alla andra och gjorde likadant. Han hörde till. 

Turkiet har en historia - en pågående historia - där begrepp som land, nation och folk är laddade på ett sätt som en naiv svensk inte alltid förstår. Jag har har vänner som tycker de nationalistiska ritualerna är vidriga. Några av dem definierar sig som turkar, några som kurder. Andra som turkar och kurder. 

Jag har andra vänner som sjunger med nästintill tårögd stolthet när flaggan hissas.

Historien, nuet och framtiden skapas och återskapas där på skolgården, och din del - din familj, din politiska åskådning, ditt ursprung - i denna historia avgör hur du ser på ritualen.

Det finns skolor hemma som jag tror skulle må bra av fler gemensamma ritualer. Men på samma sätt som jag inte vill se skolor fostra elever till att omfatta en viss tro, kommer jag aldrig att vara bekväm med föreställningen att skolan skall vara en del i ett nationalistiskt projekt. Det måste vara landet som är till för våra barn och ungdomar, inte tvärtom.